Selektiv mutism – förstå tystnaden, hitta vägar framåt

Selektiv mutism innebär att en person tystnar i en viss miljö eller situation fast de kan prata obehindrat i andra miljöer och situationer. Selektiv mutism uppstår oftast i förskoleåldern och utgör ett stort hinder i skolan för de barn som drabbas.

Vad är selektiv mutism?

Selektiv mutism betyder att en person slutar att prata i vissa situationer även om de kan prata obehindrat i andra. Det beror på ångest och upplevs ofta som att det bara låser sig. Även om man vill prata så kan man inte. Att man inte pratar beror inte på att man har språkliga svårigheter. Selektiv mutism förekommer ofta i samband med autism, men man kan också få selektiv mutism utan att ha autism.

Vanliga symtom vid selektiv mutism

Personer kan inte prata i vissa sociala situationer som t ex i skolan eller med personer man inte känner så väl. I andra miljöer kan man prata fritt och utan svårighet. Ofta vill man prata men det går bara inte. Många personer med selektiv mutism har någon form av social ångestproblematik, men det behöver inte gälla alla.

Hur kan svårigheterna märkas i vardagen?

Personen är helt tyst och svarar inte på frågor. Att uppmana personen till att svara hjälper inte utan brukar bara förvärra situationen. En del med selektiv mutism blir uttalat passiva och svarar inte heller genom gester och kroppsspråk. För de som möter en person med selektiv mutism upplever många en stress då man inte vet hur man ska kommunicera på ett bra sätt.

Svårigheterna hos barn

De flesta som har selektiv mutism har fått det redan som barn. Ofta startar det i förskoleåldern. Att ha selektiv mutism innebär ofta ett stort hinder både i skolan och i andra sociala situationer. Då vuxna inte vet hur de ska bete sig mot ett barn som inte pratar finns det risk att barnet blir alltmer passivt då man inte involverar barnet i olika aktiviteter. Det är också vanligt att andra barn pratar och svarar för barnet vilket till viss del är en hjälp men också riskerar att passivera barnet ytterligare. Det är vanligt att barn med selektiv mutism också har autism, men det gäller inte alla.

Svårigheterna hos vuxna

Även om selektiv mutism är vanligast hos barn finns det även vuxna som är drabbade. Hos vuxna visar det sig ofta som en extrem social ångest med isolering som följd.

För dig som är anhörig

Om du är förälder till ett barn med selektiv mutism är det viktigt att du lär dig mer om vad det innebär och vad du kan göra för att hjälpa. Att tjata och pressa barnet till att prata hjälper inte. Det är viktigt att skapa en trygg och avslappnad miljö runt barnet. Det finns effektiv behandling och om barnet är tyst under en längre period är det viktigt att söka professionell hjälp.

För dig som känner igen dig själv

Om du inte klarar av att prata i specifika situationer fast du vill kan du ha selektiv mutism. Det är viktigt att komma ihåg att man inte kan pressa sig själv till att prata. Det finns effektiv psykologisk behandling att få. Om du vill veta mer kan du kontakta oss på Kan-psykologerna för att få mer information om hur just du kan bli hjälpt.

När kan det vara bra att söka stöd?

Tidig upptäckt och behandling vid selektiv mutism är viktigt då det kan göra så att man inte fastnar i en vana att inte prata. Om ditt barn slutat prata i vissa miljöer på ett sätt som hindrar i vardagen bör du kontakta vården för att få hjälp. Det är viktigt att samarbeta med förskola/skola så att ni tillsammans hittar ett bra bemötande av barnet.

Hur Kan-psykologerna kan hjälpa

Kan-psykologerna har stor erfarenhet av att arbeta med barn med selektiv mutism och erbjuder både psykologisk behandling (KBT) och rådgivning till föräldrar och pedagoger runt barnet. Man inleder behandlingen med en kartläggning och hittar sedan vägar för barnet att prata i allt fler miljöer.

Vanliga frågor om selektiv mutism

Vi vet inte varför en person får selektiv mutism men det beror oftast på någon form av ångest. Många barn med selektiv mutism har också autism. Hos en del barn med någon form av talsvårighet (ex talfel) ser man selektiv mutism, kanske då för att de blivit nervösa när de behöver prata i situationer där de inte är helt trygga.
Det är viktigt att inte pressa barnet att prata. Genom att skapa en lättsam avslappnad situation underlättar man för barnet att prata. Det är bra att arbeta med att ge barnet möjlighet att svara på frågor icke-verbalt genom att t ex ge tumme upp eller ner, nicka eller skriva svar.
Om ett barn slutat prata i specifika miljöer och det utgör ett hinder i vardagen bör man försöka hjälpa barnet så snart som möjligt. Annars riskerar tillståndet att förvärras.
Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
post
page